Sanning och konsekvens

Att tro att det finns total objektivitet och EN sanning i infekterade politiska debatter förefaller naivt, i vissa fall rentav på gränsen till livsfarligt. Många hänvisar till att de ’lyssnat till vetenskapen’ när de uttalar sig i olika frågor. Men vad betyder det egentligen? De flesta forskare vinnlägger sig om källkritik och en objektivt granskande blick, med ambitionen inte bara att finna stöd för sina hypoteser utan att även aktivt leta efter eventuella bevis på att man har fel innan man går ut med sina utsagor. Men visst finns det forskare som inte lever upp till god vetenskaplig praxis. Problemet är att veta vem man ska tro mest på när det uppstår polemik. Vem granskar granskaren, och hur objektiv är den personen? Om två sidor bara kastar skit på varandra, med fokus på personanklagelser snarare än på diskussionens innehåll, blir jag genast misstänksam. Då lutar det åt låsta positioner och att smutskastningen är en del i ens egen sidas propagandakampanj snarare än ett försök till en genuin debatt.

I fallet med Martin Kragh som skrev om hotet från Ryssland i en rapport för några år sedan kan jag inte uttala mig om innehållet i hans rapport, för jag har inte läst den. Men jag har följt rabaldret och debatten som uppstod kring den med intresse (och till viss del fasa) och det förefaller som han har blivit utnyttjad som en pant. Vad jag kan utläsa handlar det inte så mycket om honom utan om olika grupperingar som använder honom för att rättfärdiga sina egna åsikter, och misstänkliggöra den motsatta sidan, och inte alltid med argument som bygger på sådant som går att verifiera objektivt.

I och med att Putin startat ett storskaligt krig i Ukraina har situationen blivit akut, och för mig är det viktigare än någonsin att våra politiker fattar så kloka och rimligt genomtänkta beslut de kan om svensk säkerhetspolitik och det svenska NATO-medlemskapets vara eller inte vara. Men i ett polariserat debattklimat blir det som är ’sanning’ för ena sidan direkt utnämnt till ’propaganda’ och ’fake news’ för motståndarsidan, och tvärtom. Och då bygger vi bara konflikter istället för att lösa problem.

Det bekymrar mig att den som idag skriver att Ukraina har haft problem med korruption och en svag demokrati, eller diskuterar om det är ett problem att det finns diverse nazi-anstrukna grupperingar i Ukraina blir anklagade att vara ’Putin-kramare’ – även om de inte har uttalat någon som helst sympati för Putin eller hans agerande. Det borde inte vara omöjligt att både kunna stötta ett land, Ukraina, som blivit invaderat av en diktatorisk grannstat, och samtidigt anmärka på vissa företeelser i detta land som förtjänar kritik. Och måste man hata Ryssland och allt ryskt för att kunna anses visa tillräcklig solidaritet med Ukraina när de utsätts för ett orättfärdigt krig? Är det verkligen bara ryska soldater som bär sig illa åt i krig? Är alla ukrainare perfekta demokrater utan några som helst dåliga egenskaper? Är det rimligt att demonisera alla ryssar för att de har en diktator till ledare? Måste man reservationslöst älska Zelensky och all hans politik?

Jag anser att vi måste kunna diskutera frågor som dessa på ett nyanserat vis. Inget är svart eller vitt, inte ens i en krigssituation. Och i mitt tycke borde det vara möjligt att både känna stark ilska och frustration över det som Putin gjort och gör i Ukraina, utan att samtidigt nödvändigtvis se ett medlemskap i NATO som den enda, och enkla lösningen på Sveriges säkerhetsproblem. Konsekvenserna av ett medlemskap i NATO är långtgående, och behöver diskuteras öppet innan ett beslut fattas.

Mot denna bakgrund tyckte jag det skulle bli intressant att läsa Martin Kraghs bok, så den ligger nu på mitt nattygsbord. Oavsett hans åsikter om det ena och det andra, tror jag att han i sitt skrivande och analys försöker vara objektiv och inte far med direkta osanningar. Om han sen får fram ’the truth, the whole truth and nothing but the truth’ är en annan sak.

Som jag sagt vid tidigare tillfällen, för mig är det ambitionen att öppet och ärligt söka sanningen som är det viktigaste – och i bedömningen av vad som är ’sanning’ måste vi vara medvetna om att vi alla är utsatta för påverkanskampanjer från alla möjliga håll, i stort och i smått.