Nordegren & Epstein och ålderism

Självklart visste jag att det någon gång skulle bli ett slut på Nordegren & Epstein i P1. Men jag blev förvånad över hur starkt jag reagerade när beskedet väl kom.

Jag förstår att det, efter 12 år, kan vara dags att göra något annat. Allt har sin tid. Förändring behövs ibland, även om det i mina ögon aldrig är ett självändamål. Förändring är bra när något är på väg att stelna, när man går i samma hjulspår och inte längre berör. För min del hade Louise och Thomas så gärna fått fortsätta ett bra tag till, jag har inte tröttnat.

Jag skulle kunna berätta om hur ledsen jag är att inte längre ha sällskap av Thomas och Louise på mina dagliga morgonpromenader; hur jag i mer än ett decennium, hemma och på mina många utlandsresor i jobbet, lagt upp mina promenadsträckor så att de skall passa programtidens längd; hur mycket jag uppskattat ett program som är både intelligent, roligt och allvarligt, utan flams och onödiga pekpinnar, både aktuellt och tidlöst i en härlig blandning, med en bra dynamik mellan två programledare som uppenbarligen älskar sitt journalistiska uppdrag.

Men efter att först känt mig bedrövad när jag hörde om nedläggningen var det ilska som tog över. Det kan låta trivialt, men jag har alltid blivit glad när Thomas, född på 1950-talet som jag, refererar till någon världshändelse han minns, eller berättar nån anekdot från sin barndom eller ungdom; jag känner igen mig, vi har en hel del delade erfarenheter, vi var med när det hände. För mig har det varit viktigt att få uppleva den igenkänningen! När jag insåg att jag för resten av mitt liv inte kommer att ha någon generationskamrat i rollen som programledare i radio blev jag arg. JÄTTEARG! Jag ville skrika i etern som Thomas. Det handlade inte bara om att mitt favoritprogram läggs ner, det var något annat, något mer fundamentalt, något som rör mig på djupet.

Det pratas mycket om inkludering och representation; det låter ju bra, men det verkar inte gälla de som är över 67. Att tvingas sluta jobba vid en viss ålder fast man är rolig, skärpt, kapabel och arbetsvillig är INTE en god användning av resurser. Skall alla erfarna och kunniga medarbetare på Sveriges Radio slängas ut så snart de passerar ett visst åldersstreck? Jag medger att en och annan mogen människa brukar få göra sin stämma hörd i något av Sommarprogrammen, men detta är inte samma sak som att lyssna på en välbekant röst i ett program som är ens dagliga kompanjon, ens vän i vardagslivet.

Det finns, och kommer att finnas, många goda krafter i yngre årgångar, väl värda att respektera och som jag kommer att uppskatta att lyssna på. Men ingen som minns det jag minns. Som lyssnade på samma musik som jag. Som upplevde 1960-talets optimism och tumult. Som fick Hong-Kong-influensan. Och vars föräldrar tyckte Beatles var förskräckligt långhåriga. Detta är ju bara nostalgi, kan man tycka, inget att tjafsa om. Jag kan ju sitta och gaffla om gamla tider tillsammans med mina jämnåriga.

Så vad är problemet? Det som gör mig arg på riktigt är att det finns två miljoner (2 000 000!) människor i Sverige som inte värderas på samma sätt som andra vuxna medborgare i vårt land. Alltsomoftast känns det som att enda gången någon ’gammal’ person får vara med i mediesammanhang är när det skall tyckas synd om (Agda, 89, blev bestulen på sina juveler eller Arne, 82, fick inte hemtjänst trots att han är blind och döv) eller när ’de gamla’ skall framhållas och betraktas som en tärande grupp, några man helst vill bli av med för de är ju en sån börda för samhället och kostar så mycket. Gamlingar får fortfarande rösta, men skall i övrigt helst hålla käft, sitta på hemmet och en gång i halvåret få lyssna på nån dragspelare som kör en Kalle Jularbo-vals, typ, eller sinnesslött stirra på något ’mysigt’ program på TV. Internet, vad är det för nåt? Poddar? TikTok? Det vet väl alla att gamla människor inte vet hur man hanterar en mobil, en padda eller en dator.

Jag känner inte igen mig i den bilden! Och jag vägrar att bli behandlad som en som är mindre vetande bara för att jag tillhör en viss åldersgrupp. Jag må vara äldre än många, men jag vill inte bli kategoriserad på ett sätt som bara ser till min ålder, inte vem jag är och vad jag kan. Nyss fyllda 66 är jag vid mina sinnens fulla bruk, med en kropp som fortfarande bär mig med lätthet. Jag är nyfiken, kan och vill lära mig nya saker, men vill också använda den kunskap och erfarenhet som jag har. Att känna att jag kan fortsätta att göra nytta är livsviktigt! Jag tycker mycket om att vara med unga människor, och anser att ett gott samhälle måste ta tillvara alla goda krafter som finns. Jag vill bli sedd som en människa som kan och skall delta fullt ut i samhället. Och jag vill höra och se människor i alla åldrar i alla olika media.

Om alla kunniga och kapabla äldre hålls borta från ledande roller i publika sammanhang så göder det ju bara vanföreställningen att människor över 65 inte har något att bidra med; de är några man antingen tycker synd om eller föraktar. Det är inte rimligt att en så stor, och så heterogen, grupp inte skall vara bättre representerade i public service.

Jag kan prata för mig själv och vill inte att någon annan skall uttala sig för min räkning; och jag är inte intresserad av att höra någon klämkäck yngre person berätta för mig om hur det var på 60-talet, eller 70-talet, när det är klart att de inte har en aning, eftersom de inte var födda då. Visst kan man ha åsikter om en tid man inte själv upplevt, men jag blir irriterad när jag hör tvärsäkra påståenden om något som jag vet personen fått helt om bakfoten, och som de lätt hade kunnat faktakolla med någon som levde på den tiden. Google har inte svaret på alla frågor!

Visst finns det äldre människor som inte förmår eller vill delta aktivt i samhällslivet – men det gäller ju alla åldersgrupper. Och tro nu inte att jag förespråkar någon slags omvänd åldersdiskriminering; det finns många äldre som inte alls är lämpade för publika uppdrag, och som verkligen borde avgå från sina poster, eller om de inte har förstånd att begripa det själva, avsättas. (Ett flertal världsledare ingår i denna sorgliga skara.)

Det jag vill framföra, med emfas, är att ens ålder inte skall vara det som avgör vem som får höras och synas i media och i samhället i stort. Se till hela människan istället! Vem hon är, och vad hon kan bidra med.