Tänka, tycka, eller tro

Jag undrar om det är någon mer som noterat att folk verkar ha slutat säga ’jag tycker’ eller ’jag tror’ – nu är det ’jag tänker’ för hela slanten. Vad är problemet med detta kan man ju undra.

Först lite definitioner (en yrkesskada efter alla år av att producera vetenskapliga alster). De som publicerades i Svenska Akademins ordlista 2015 överensstämmer rätt bra med min uppfattning. Jag funderar mycket, tänker på saker och ting; men när jag har funderat klart och har nått en ståndpunkt uttrycker jag min åsikt med att tycka något; i min föreställningsvärld använder man ordet tycka, inte tänka, när man är övertygad om något, förhoppningsvis på goda grunder.

Tro, å andra sidan, handlar om att uttrycka en önskan, en förhoppning, eller en gissning att något skall bli på ett visst sätt, alltså ett sätt att förmedla att man inte är säker. (Undantaget är när man pratar om religiös tro – där finns det visserligen många som tvivlar, men också många som är benhårt övertygade om att allt deras religiösa ledare säger inte kan ifrågasättas. En något märklig paradox, tycker jag.)

Min tes är att vi lever i en tid där människor både vill torgföra starka åsikter om det ena och det andra, höras i mediebruset; och samtidigt ha en möjlighet att rädda sitt skinn om det visar sig att det blir negativa reaktioner som man inte räknat med, som skadar ens image eller i värsta fall innebär verbala eller fysiska hot. Genom att använda det i mitt tycke mer resonerande uttrycket ’jag tänker’ när man i själva verket anför en åsikt om något – alltså tycker något – uppfattar jag det som att man tar sig rätten att sticka ut hakan men inte är beredd att ta det fulla ansvaret för konsekvenserna. Om någon klagar, säger man bara ”men jag resonerade bara kring det här, jag framförde inte en definitiv uppfattning om något”.

Intressant nog stöds min föreställning om en meningsglidning när det gäller användandet av ordet tänka i definitionerna som publicerades 2021 i Svensk Ordbok. Enligt SO kan tänka nu även betyda ”ha som sin uppfattning” i ”några uttryck”, vilket jag tolkar som att tänka nu överlappar med tycka. Dessutom är det intressant att tycka beskrivs som en åsikt eller inställning som är ”ofta mer känslomässigt än rationellt grundad”. Här får jag uppfattningen att den som ’tycker’ något kan avfärdas som emotionell, i betydelsen motsatsen till rationell, alltså inte pålitlig. Ytterligare en anledning att använda ’tänka’ istället – ingen seriös debattör vill väl bli anklagad för att vara opålitlig, i synnerhet inte när det handlar om tekniska eller vetenskapliga diskussioner. I kulturlivet borde det ju vara en stor fördel att ha ett rikt känsloliv och att kunna uttrycka detta på ett sätt som berör, men jag kan inte dra mig till minnes att dessa egenskaper ens i kulturella sammanhang brukar refereras till med ordet emotionell. Så det här med känslor och känslomässighet är känsligt.

Tillbaka till tänkande och tyckande. Gör jag en höna av en fjäder, rentav tänker fel? Kanske det. Om engelsktalande kan använda ordet think både i bemärkelsen tänka och tycka, varför kan inte vi göra det samma? Dels tycker jag att det är synd att vi förlorar en valör, en möjlighet till precision som kan ha större betydelse än vad det kan verka vid en ytlig betraktelse. Men det större problemet i mina ögon är att när allt fler nu ’tänker’ istället för ’tycker’ riskerar vi både att tonläget blir onödigt högt, och ofta sårande; och att tilliten mellan människor minskar när folk inte står för sina åsikter så fort det blir hett om öronen.

Jag tänker ofta på det här och jag tycker att vi behöver en konstruktiv debatt om vilket diskussionsklimat vi vill ha i vårt samhälle framöver. Hur ska vi balansera åsiktsfrihetens rätt till uppriktighet och öppenhet med en respektfull behandling av medmänniskor? Det måste gå att uttrycka obekväma åsikter och även kraftfullt avståndstagande mot någons åsikt utan att hänfalla till hot eller hat. Men vi måste också vara beredda att försvara våra åsikter, ta debatten, lyssna på motargument, tänka till och kanske rentav tycka annorlunda som ett resultat.